Go to Top

Vi möter Jens Nordenhök

Även om Syntax Tolkservice inte får översättningsuppdrag av större skönlitterära verk tyckte vi att det skulle bli en väldigt intressant inblick när det unika tillfället gavs att träffa Jens Nordenhök på ett café på Davidshallstorg i centrala Malmö. Jens Nordenhök är en översättare av prosa och dramatik från romanska språk som genom åren mottagit Svenska Akademiens översättarpris, De Nios översättarpris, pris ur Albert Bonniers 100-årsminne, Letterstedtska priset bland flertalet andra. Senaste priset (2017) var av Stadsteaterns internationella litteraturpris för boken ”jag bekänner” av författaren Jaume Cabré med motiveringen:

“En antik violin är den orgelpunkt kring vilken en familj och Europas historia rör sig över sekler. Skuld, ondska och försoning tvinnas, bryts och förs samman, allt i en rytmisk och musikalisk översättning av Jens Nordenhök, där solostycken i dur och disharmonier i moll, samlas ihop till inget mindre än en stor europeisk roman.”

God dag Herr Nordenhök, tusen tack för att du ville ställa upp. Till min första fråga- Om jag inte misstar mig översatte du ”La Casa Verde” (Det gröna huset) av Nobelpristagaren Mario Vargas Llosa redan 1979. När och hur kom det att du halkade in i det hela, och i vilka språk är du verksam?

Jag flyttade till Malmö 1969. Detta var under en tid då jag bodde i en rivningslägenhet med en hyra på 129 kronor i månaden. Värme och vatten var under dessa tider ingen självklart. Sverige har förändrats sedan dess. Jag hade inte möjlighet att få studielån då en släkting sparade pengar i mitt namn så det blev att jag startade Malmös allra första bokcafé på Davidshallsgatan. Det var en annan tid och väldigt ovanligt med en bokhylla med spansk litteratur och tidsandan var socialistisk. Jag minns att jag kunde ha fyra kunder som köpte och delade på en enda tepåse och satt flera timmar på bokcaféet för att spela schack, för att i slutändan i en slags anarkistisk anda stjäla någon bok som de försökte gömma under kappan. Jag höll ut i cirka i ett år som bokhandlare innan det hela resulterade i konkurs. Några ur vänstern  tog sedermera över bokcaféet. Under denna tid översatte jag kulturartiklar för en tidskrift vid namn ”Ord och bild” vilket i sin tur ledde till att jag gled in i skönlitteratur. Hösten 1975 flyttade jag med min familj till Barcelona och för att ha någon inkomst tog jag mig an två översättningar. En av Santiago Carrillo som i exil ledde spanska kommunistpartiet och vars bok var totalförbjuden i diktatorn Francos Spanien. Under 60-talet hade en latinamerikansk boom påbörjats och mycket riktigt tillhörde Mario Vergas Llosa, Garcia Marquez och Julio Cortazar författare som jag översatte under den eran.

Utöver böcker har jag översatt omkring 20-25 teaterpjäser från latinska språk, bland annat av Federico García Lorca. Många av de verk jag översatt har inslag av renodlad poesi vilket jag naturligtvis har stor passion för.  I mindre omfattning jämfört till översättandet har jag även tidvis arbetat som tolk. Att tolka är att ange ord för ord men via erfarenhet genom åren fånga och förmedla nyansen, och ha kännedom om det kulturella sammanhanget, bakom orden. De språk jag behärskar är franska, spanska, portugisiska och katalanska.

Vilken resa och sådan bredd! En översättning av ett skönlitterärt verk beskrivs av vissa som en personlig läsning till skillnad från facklitteratur där varje ord bör översätts mer bokstavligt. Vad har varit din personliga preferens att översätta. Vad tycker du själv bäst om och varför? 

Jag kan fortfarande läsa min egen översättning av Miguel de Cervantes bok Don Quijote och tänka ”fan vad bra gjort”. Boken har blivit utgiven av tre förlag varav det senaste är ett i Malmö. Den kommer säljas i 10 år till vilket jag tycker är ovanligt trevligt.

Roligt! En bra översättning beskrivs också ibland som en gåva till det till det svenska språket.  Kan du minnas något som varit svårare i ursprungsspråket, t.ex en ordlek, som du har upptäckt en uppfinningsrik lösning på? Och nu när vi ändå är inne på det spåret, något språkligt misstag som du kanske hade velat ha ogjort?

Ett exempel är rollfiguren Sancho Panza i boken Don Quijote som är väldigt flitig i sitt användande av ordspråk. Jag brukar få frågan i Spanien om hur jag lyckades översätta boken. Men vi har ofta motsvarande ordspråk på svenska. Jag kommer att tänka på Småland och den äldre generationen där man kryddar var och varannan mening med ett ordspråk. En gammal gumma på 90 år i Småland är alltså nära den medeltida spanska traditionen. Allt gammalt hänger ihop. Det har väl hänt någon enstaka gång att jag har kämpat med någon bok som jag inte avslutat. Inlevelsen har helt enkelt inte funnits där. Att tacka nej till jobb gör en inte populär. Jag blev inte speciellt populär på ett förlag men vi är på god fot idag. Jag har alltid känt mig dragen till de smalare böckerna och inte till sådana ”bestsellers” som ska översättas omgående i rasande takt, ibland av tre olika översättare bara för att boken snabbt ska komma ut i handeln för försäljning. Det ökade tempot förstör konsten och bidrar till att en skräplitteratur tar sig form, vilket marknaden tyvärr är fylld av. Annars är jag personligen i dessa dagar ganska trött på att översätta tjocka böcker och föredrar tunnare. Don Quijote var till exempel på dryga 800 sidor.

Det är många sidor det! Har du tips till den som vill arbeta med att översätta texter mer generellt och inte specifikt skönlitterära verk? Av vad jag förstår fanns det inte riktigt högskoleutbildningar för detta fram tills mitten av 90-talet men idag är utbildning möjlig bland annat via Lunds Universitet, Tolk- och översättarinstitutet via Stockholms universitet med flera.

Antingen har man det eller inte. Man måste behärska formuleringskonsten. Att ha lätt för att uttrycka sig i text tillhör jobbet i alla dess dimensioner. Man kan inte vara fyrkantigt sinnad utan måste ha känsla för rörelse. Gällande det skönlitterära kan jag exempelvis nämna Paolo Coelho som jag har översatt. Han är väldigt enkel i sitt språk men det gäller att förstå vad han vill säga men inte säger, det som sägs mellan raderna, och att få med hans tankar och intentioner. Annars har du inte gjort en bra översättning utan mer en fyrkantig eller rent av en google-översättning.

Gällande litteratur av annan karaktär vore det säkert bra att läsa diverse tidskrifter, facktidningar som berör området för att ständig hålla sig uppdaterad i det ämne man översätter. Det gäller självklart även på det ursprungliga språket utöver att kunna sin svenska. Skulle jag översätta en text som är relaterat till IT hade jag nog lyckats mindre bra för jag behärskar nästan inte sådana begrepp överhuvudtaget. Det kan också vara till hjälp att ha kontakt med självaste författaren till texten. Till exempel innehöll senaste boken som jag översatte massvis med musikaliska begrepp. Jag kontaktade då författaren. Tacksamt skickade författaren 3-4 sidor som just belyste kring dessa, ”opus 31” med mera.

Opus 31 säger inte mig något överhuvudtaget. Vad skulle du säga är det bästa med att jobba som översättare, några härliga minnen som du kan dela med dig? Troligen har du under resans gång bland annat träffat på en hel del extraordinära personligheter?

Jag träffar faktiskt ogärna författarna. Bland det bästa med att vara översättare är inte ha någon boss över sig i vanlig bemärkelse. Att kunna resa, sitta och jobba varhelst man befinner sig. Lexikon finns ju numera på nätet. Att disponera min tid som jag önskar på gott och ont. Det har hänt någon gång då jag närmat mig slutet av en deadline att jag har insett ”oj, jag har bara gjort hälften” även om det är tillhör ovanligheterna. Sedan är det härligt att hamna i situationer så som på en buss där någon visar sig läsa ens översättning och en dialog tar form. Att hamna på samma nivå på något vis och diskutera verket. Sådana unika vardagstillfällen med olika typer av bokläsare uppskattar jag väldigt mycket.

Jag läste en intervju med en annan översättare som nämnde att yrket tidvis kan bli ensamt och mindre rörligt, därför tipsade denne om en hund om inte två till övriga yrkesverksamma. En annan nämnde att sysselsättningen inte alla gånger är lukrativt. Vad har du personligen haft mindre lätt för?

Det är ett ensamt jobb där du sätter dig ensam framför datorn och jobbar för dig själv. Det kan vara negativt. Det gäller att pressa in fikapauser med mera med vänner för att finna en vardagsgemenskap, annars kan man snöa in sig fullständigt. Det finns vissa som kan göra det i tre månader eller mer men jag hade personligen blivit vansinnig. Jag klarar inte av mer än två veckors ensamhet ute på landet och därefter vill jag tillbaka till civilisationen. Ensamhet är en dålig sak. Vi är inte skapta för det.

Och ja, man kan gå flera månader utan månadslön. Man kan försöka göra lite småjobb vid sidan om, och ansöka om stöd eller stipendium. Vi har som andra människor behov till att betala hyra och mat men det är inte alla gånger man får de pengarna och man får klara sig utan. Som pensionär får jag dessa dagar en låg pension men som jag är väldigt tacksam för. Många som jobbar frilans lider nog av att inte ha regelbunden inkomst. Jag förstår inte alls hur jag vid vissa tillfällen har fått det till att gå runt. Jag har ju överlevt på något sätt. Det är väldigt tacksamt att få en del prispengar till och från så jag kan betala av på mina skulder. Jag anser att arbetsgivaren borde ge någon form av minimumlön under arbetets gång. Även om något mindre, det kan verkligen vara hjälpsamt med 10 000 kr i månaden.

Något jag har haft mindre lätt för är recensenter. Jag hade till exempel någon som menade på att jag inte hade förstått A B C, det vill säga hakat upp sig på något enstaka ”fel” istället för att försöka se helheten. Det är ju extra tråkigt då detta faktiskt gäller min senaste översättning som jag ändå fick ett pris för. Jag är lika kritiskt mot recensenterna som de är kritiska mot mig. Detta gäller framför allt vissa större tidskrifters kultursidor. Det är sådan låg debatt ibland så att man storknar.

Absolut mindre kul. På tal om mindre kul indikeras det sämre läsförståelse bland yngre på grund av datorspel, social media med mera. Hur ser det svenska språkets framtid ut tro, några tankar?

Man kan i princip säga att det ser väldigt mörkt ut för det svenska språket. Vi importerar det engelska språket när vi inte behöver det. Det är alldeles för få människor som läser kvalitetsböcker. Sådant görs inte längre i samma omfattning. Folk lär sig via TV, animerade filmer ”splasch splasch, blub blub”. Titta på Idol och sjunga med något de inte begriper. Detta gäller alla barn i hela världen som blir fråntagna sin egen kultur. En världskultur är ingen kultur. Vi måste värna om den svenska kulturen men tyvärr har vi köpt in världskulturen. Barn saknar inte den kultur som de aldrig har fått ta del av. Svenska kommer att bli ett svagt språk i framtiden. Till slut kommer språket försvinna.

Det var nog nästan min sista fråga. Tackar åter för att du ville ställa upp! Några sista ord du skulle välja avsluta med?

Vad gäller den svenska skymningen så måste man ändå se att det mörka molnet har ljusa kanter! Det kan bli väldigt bra framöver om folk väljer rätt.

Innan vi säger farväl nämner Jens Nordenhök givmilt att han har en inbunden utgåva med sin översättning av Don Quijote som han vill skänka i gåva till mig och att jag bara ska höra av mig när jag har vägarna förbi. Jag frågar skämtsamt om han även är villig till att signera den till mig? ”Jo, och har du tur kan du kanske få lite extra betalt när du någon dag säljer den på ett antikvariat”, säger han skämtsamt. På vägen hem efter vårt fina möte tänker jag för mig själv att det vore dumt att sälja en svensk kulturskatt, speciellt i dessa dagar då väldigt få uppskattar dem. Att jag nog istället borde ta tillfället till i akt och läsa den. Den säljes idag som pocket för dem som kan ha missat den och vara intresserade.

%d bloggare gillar detta: